Efter över ett års ofrivilligt uppehåll från fotograferandet, i synnerhet sportfotandet för GAIS som jag varit en del av sedan 2012, var jag igår tillbaka på Gamla Ullevi igen. För er som inte redan vet, gick jag i september förra året, in i väggen av en rad olika skäl med panikångestattacker som följd. Jag var de första veckorna av termin 3 på juristprogrammet säker på att jag skulle bli tvungen att pausa och lägga plugget på hyllan ett tag, vilket var det sista jag ville. Sakta började jag dock ta mig framåt, men jag var tvungen att skära ned på ALLT och fokusera på mitt mående. Jag valde tillslut att ge studierna ett försök och såhär i efterhand har det helt klart varit min räddning, och snart är jag 50% jurist. Att däremot ta mig in på en fotbollsmatch, med massa folk, höga ljud och massvis av känslor, lämpade sig inte vid denna perioden av mitt liv. I synnerhet inte när jag hela mitt andra år på jurist studerat på distans, inte kunnat åka spårvagn eller käka runt folk till en början, för att enbart nämna ett fåtal exempel.
Med det sagt, kunde 2020 års upplaga av superettan i kombination med den rådande pandemin, inte ha kommit lägligare för en som än idag reparerar sig. Jag trodde aldrig att jag skulle uppskatta en tom och tyst läktare, mindre folk kring matchen etc. Men för en som ser det som en utmaning att börja återgå till vad man tidigare tog som självklarheter att klara av, så kunde det inte börja bättre för egen del med lugna matcher. Jag lider dock något innerligt med er andra som för tillfället inte får vara på plats och lyfta vårt lag med era röster. Men den tiden kommer, för oss alla. Tills dess ska jag göra allt jag orkar och kan för att förmedla bilder och känslor jag får bevittna genom linsen vid sidan av planen, och jag hoppas det kommer uppskattas. Med det sagt så kör vi igång årets första fotbollsmatch genom min lins; GAIS – IK Brage, 20.06.28 – I’m back! Och det känns så gött!

Matchens bild. Innan resterande bilder från matchen presenteras, vill jag lyfta fram gårdagens matchens bild. Agges ryggtavla mot den folktomma läktaren. Som bekant har jag något för svartvita bilder, men långt ifrån alla tilltalar mig. Enligt mitt tycke funkar sällan alla bilder i svartvitt, i synnerhet inte bilder där det händer väldigt mycket, det är därför ni allt som oftast endast ser ett begränsat urval av mina bilder i svartvitt. Jag brukar använda det som en förstärkande effekt i bilder som i sig själva är talande. Därefter är jag noga med att svartpunkten i bilderna kvarstår och att det vita inte sticker iväg. Jag vill skapa ett lugn, i en annars inte så lugn miljö. I detta fallet stod Agge ett par meter ifrån mig och fick bli min måltavla.





Raka linjer. Om matcherna ändå ska spelas inför tomma läktare, kan man som fotograf lika gärna göra något kreativt av situationen. Jag har, som några kanske redan vet, något för raka linjer, symmetri, arkitektur, renhet och lugn. Man kan skapa mycket genom att se sig omkring, upptäcka vinklar i det redan befintliga rummet, och därigenom skapa sin bild. Jag försökte med detta igår och det resulterade i de två ovanstående arenabilderna, som jag valde att lägga i en svartvit ton just för att förstärka effekten och känslan av ett lugn i dem.














Action. Självklart har jag något speciellt för just action, det blir svårt att vara sportfotograf annars. På Gamla Ullevi, likväl andra arenor, finns det många störande objekt som lätt drar iväg ögats uppmärksamhet från själva ögonblicket. Jag försöker konsekvent tänka på detta och avskala, för att skapa ett så rent och lugnt intryck som möjligt i mina bilder. Inte i syfte att ta bort actionmomentet, utan snarare förstärka detsamma och låta rörelsen ta plats.



Close-up action. Att fånga ansiktsuttryck i matcher är A och O för mig som sportfotograf, i synnerhet närbilder. Detta för att betraktaren ska ges möjlighet att komma närmre och få ta på känslan. Jag tycker detta är extra viktigt nu när supportrar och övrig publik ser matcherna från TV-soffan. Mer känslor åt folket!



Fler bollar i luften. Jag tycker variation är viktig i ett bildgalleri från en match, med en blandning av närbilder och mer utzoomade sådana. Ovan ges exempel på hur close-up bilderna istället ser ut i sitt egentliga utzoomade sammanhang där hela rörelsen ges utrymme att betraktas.

Ett beskrivande bilduttryck. Ovanstående bild får avsluta detta inlägg från GAIS – IK Brage som dessvärre slutade med en 0-1 förlust för GAIS. På bilden kramar Brages målskytt aka ex-gaisaren Pllana om vår allas Agge. Vid förluster är det svårt att finna motivation till att fånga uttryck och känslor vid matchens slut, jämfört med hur det istället är vid vinster. Då flödar uttrycken av naturliga skäl, såklart, men jag börjar alltmer tycka att det är viktigt att förmedla även det motsatta. Men då gäller det att likväl i sådana situationer finna det där speciella ögonblicket som i sig är talande. Jag tackar Pllana, Agge och Yarsuvat (rätta mig om jag har fel) för detta.
Avslutande ord. Det vore en lögn om jag sa att jag inte kände mig lite ringrostig bakom kameran såhär efter ett års frånvaro från fotbollen. Följden av detta blev att jag i början av andra halvlek sköt med bländartalet på f/8,0 istället för f/4,0 (som är det lägsta mitt objektiv klarar), då jag omedvetet måste ha kommit åt det felaktiga reglaget på kamerahuset i all hast, haha. Detta resulterade i att några av bildernas bakgrunder syns tydligare, än på övriga bilder där det sedvanliga skärpedjupet träder fram. Vet att jag irriterades över att bilderna kändes så mörka hur mycket jag än justerade inställningarna. Det tog bara sisådär 20 minuter innan jag kom på vad felet var. Då vet man… Då vet man… Trots detta blev jag tillfreds med resultatet vilket jag hoppas även ni blev. Likt GAIS bygger vidare på sitt spel, bygger jag vidare på mitt mående och vägen framåt. Jag hoppas vi ses på någon match snart. Tills dess, ta hand om er där ute.